Jag var helt slut i lördagskväll. Var redan lite matt & ont i halsen sedan i fredags. Men eftersom vi hade”gäster” i lördags, måste jag ju hålla mig uppe. Det var Ove och familjen som var gäster. De ville träffa oss en sista gång innan vi åker. De hade med sig en mumsig rabarber paj med vanilj sås.

När de hade åkt hem, var jag helt slut. Och frös! Då var det bara att lägga sig. Jag hade 3 täcken på mig, från halsen och uppåt var jag kokande het, men under täckena var huden knottriga som om jag var omlindad med snö. Efter ett tag kom Hugo & låg bredvid mig (han fick lov att sova hos oss då Amanda var på sin skolresa  med övernattning).

Han hittade min hand gömd under täckena & höll den hårt & började prata :

”Mamma, kan du dö?”

”Ja, det kan jag”,svarade jag.

”Men du är ju bara förkyld. Kan du dö av det?”

”Ja, om det är min tur så. Som jag sa förrut, alla kan dö när som helst. Även de friska.”

”Din hand är iskallt. Här  får du halva mitt täcke. God natt, mamma. Hoppas du mår bra i morgon” sa han & pussade mig på kinden.

Han blundade & höll min hand. Det regnade ute. Jag slumrade nästan till, när jag kände att Hugo röck till i sin hand. Och hörde att han grät.

”Hugo, varför gråter du?”

”Jag är rädd och orolig, mamma. Jag vill inte att du ska dö” svarade han mellan tårarna.

Mitt hjärta flög upp av kärlek till den här lilla & fina varelsen.

” Men du, jag tänker inte dö på länge. Jag lovar”.

Han snyftade,”Jag vill att du blir frisk nu”.

Jag kramade om honom, ”Jag är säkert bra igen i morgon ska du se. Nu sover vi”

Det tog tid, mer samtal, och merlov ord om att jag ska hålla mig vid liv länge innan han fick ro. Till sist somnade han.

Jag bad till Gud att jag kan hålla vad jag lovade till Hugo (att leva länge, att kunna åka med hans första bil när han tar körkort, och senare att blir skjutsad runt stan i hans raggarbil när han har råd att köpa en).

Och i går (söndag) hade jag värk i hela kroppen och huvudet känndes tungt, så jag låg mest. Att äta var uteslutet, men jag tvingade i mig 3 koppar av te mellan slumrandet.

Hugo blev ännu mer orolig.......

--------------------------------------------- 

Sejak Jum`at badanku terasa kurang enak. Dan Sabtu terasa makin parah tapi karena kami kedatangan tamu maka aku paksakan untuk sigap. Tamunya adalah keluarga Ove. Mereka ingin ketemu kamu untuk terakhir kali sebelum kami berangkat Kamis nanti.

Malamnya begitu mereka pulang, badan terasa loyo dan panas dingin. Jadi setelah minum obat,aku langsung  masuk kamar dan berbaring dengan 3 selimut. Dari leher ke atas suhunya seperti suhu kompor, tapi dari leher ke bawah serasa tubuh diselimuti salju.

Tak berapa lama Hugo datang dan berbaring di sampingku. Dia boleh tidur bersama orang tuanya selama Amanda pergi berwisata dengan teman sekolahnya (berangkat Sabtu pagi dan pulang Minggu malam).

Hugo memegang tanganku yg sembunyi dibawah selimut.

”Mamma, kau bisa mati?” Hugo bertanya spontan.

”Tentu saja. Aku sudah bilang dulu kan kalau setiap orang bisa mati kapan saja?” jawabku.

”Tapi kau hanya masuk angin. Apa kau bisa mati karenanya?”

”Ja, kalau memang sudah waktunya. Siapa saja bisa mati, termasuk mereka yang sehat”

”Tanganmu dingin sekali. Ini pakai separoh selimutku. Selamat tidur,Mamma. Semoga kau sehat kembali besok”kata Hugo sambil memeluk dan mencium pipiku.

Dia tidak melepas tanganku dan mulai memejamkan mata. Di luar hujan deras.

Aku hampir saja pulas ketika kurasakan tangan Hugo tertarik. Dan kudengar dia menangis.

”Kenapa nangis,Hugo?”

”Aku takut dan cemas kalau kau meninggal” jawabnya di antara air mata.

Jantungku terasa melambung oleh rasa sayang pada mahluk kecil ini. Dia kupeluk hangat.

”Aku janji tidak akan mati dalam waktu dekat”

”Aku ingin  kau sehat sekarang” kata Hugo sambil menghapus air mata dengan ujung selimut.

”Aku akan sehat besok . Sekarang kita harus tidur.”

Kami bicara lagi beberapa menit dan aku berjanji tidak akan meninggal beberapa kali sebelum Hugo merasa tenang dan akhirnya bisa tidur.

Ya Allah, semoga aku bisa memegang janji untuk bisa naik mobil pertama Hugo begitu dia punya SIM dan bisa merasakan enaknya diantar anak sendiri sebagai sopir.

Kemaren (minggu) badanku sakit semua dan kepala terasa mau pecah.  Perut juga terasa mual sehingga tidak berani makan (dan memang tidak lapar). Hanya 3 cangkir teh bisa masuk perut.

Hugo jadi tambah cemas....