Hans skriver:

Jag var till imigrationsverket idag för att förlänga mitt visum. Kostnaden ska vara 250.000 Rupia (Rp). Efter att jag lämnat alla papper, sa kvinnan som tagit emot anmälan så här : ”Det kostar 250.000 Rp. Men då betalar du i morgon innan 12 och kan hämta visat efter 14. Om du betalar efter 12, måste passet hämtas följande dag. Eller om du vill ha visumet idag, kostar det 400.000 Rp.”

Men jag har ingen brådska & behöver inte mitt pass/visa idag, så jag frågade henne: - Kan jag inte betala nu & hämta i morgon? ”Nej, det går inte att betala 250.000 Rp nu,” svarade hon.” Om du vill kan du betala 300.000 Rp nu & hämta passet i morgon”.

Statliga myndigheter är värst! Försöker att få ”extrapengar” hela tiden.

Ex. när vi köpte huset och väntade på ”namnbyte” på papperen. Vi väntade 3 veckor och ingenting hände. Vår notaris kollade flera gånger i veckan om papperen var klara och sa, ”ni kan betala 500.000Rp (400Sek), så får ni pappren till veckan, men det är fel och jag tycker inte att ni ska göra det! Men annars kan det ta flera veckor till”.

Vi ville ju få det gjort! Så vi betalade och notarins kontorist var till ”myndigheten” med pengarna. Och vipps så låg våra papper högst upp i ”pappersbuntarna”. Vi fick våra handlingar signerade dagen efter!! Otroligt.

Så man kommer långt med mutor, fast det är fel! För det mesta rör det sig om ganska ”små” summor, men när det är stora summor känns det surt / tråkigt att det ska behöva vara så!

Pojkarna som snart fyller 11 år är oskiljaktiga & vill vara med varandra dygnet runt om de får som de vill. De blev bästisar redan första veckan Hugo började i skolan (Max började i april). Folk tror att de är syskon. Kanske för att de är lik varandra, har samma frysir och samma hårfärg (fast Max är av 100% tyskt påbrå). De tycker om samma saker och lika sinnande, för det mesta. Bl. a tycker de om att leka med bilar, leksaker, spel och med sin fantasi. De skrattar & har alltid roligt tillsammans. Skillnaden syns när de ska spela spel. Då vill Max har mer ”våld” med pistoler, bomber & explosiva saker. Medan Hugo väljer otomotif spel (racing, följa bana, leta ledtrådar & sånt). Och sen en sak till : Max tycker om att samla på småkryp, medan Hugo tycker att småkryp är läskiga & vill hellst inte vara i närheten av dem. Hugo samlar på gummiband istället just nu…J

________________________ 

Dua anak yg sebentar lagi berumur 11 tahun ini, yang menjadi teman akrab seminggu setelah Hugo masuk sekolah, kalau diikuti tidak mau berpisah. Orang bilang mereka seperti kakak dan adik. Penampilan fisik mereka juga mirip satu sama lain, model rambut sama dan warnanya juga gelap (walaupun Max 100% berdarah Jerman). Mereka masih suka main mobil-mobilan baik dengan mainan maupun berfantasi. Mereka tertawa dan suka hal lucu yg sama. Bedanya baru kelihatan kalau mereka memilih games. Hugo memilih mainan yang sportif (racing, lomba, dll), sementara Max lebih suka mainan menggunakan senapan (tembak menembak dan memakai peledak). Dan satu hal lagi yg membedakan mereka, Max suka mengumpulkan binatang kecil (serangga, semut, ikan sawah,dll) sementara Hugo sama sekali tidak suka binatang.

Amanda fyller 13 år den 5:e nov. Hon älskar djur & har alltid pratat om en egen häst. Så vi tyckte att det var dags.

Jag & Hans har åkt runt & tittat på hästar med hjälp av vår "hustomte" från huset vi hyrde tidigare (Residence). Och i går hittade vi den rätta hästen , Chelsie. Hon är ett sto på 4 år, fux med mörkbrun man, lugn, och "höggravid". Hon ska få sitt andra föl inom 2 veckor!

Först tänkte vi lämna in henne hos grannen & "gömma" henne tills den 5:e nov. Men vi vill inte att Amanda ska missa "fölningen" (och inte vi heller). Så vi tog hem hästen till vårt hus. Vår allt-i-allo man ska bygga en hage med tak i morgon.

Barnen visste ingenting om detta. Så när de kom från skolan idag, tog det några minuter innan Hugo fick se nånting som rörde sig utanför deras fönster. Han skrek : - "Varför är det en ko på våran tomt?". Amanda som precis startat datorn, hoppade upp & sprang ut. Vi berättade att hästen är hennes födelsedagspresent i förskott.

Vi har nog aldrig fått så hårda kramar!

 Vi har åkt runt mycket de senaste veckorna. Förr: för att köpa & fylla huset med möbler & vitvaror. Nu: för att fixa lite av varje som bl.a beställa torkställning, anlita nån för att sätta upp TV antenn, göra diket utanför staketet djupare, ta bort stubbar & träd i trädgården, leda bort regnvatten från tomten, flytta el kontakter, sätta upp speglar, tavlor, höja staket, göra ryggstöd till vår uteplats, m.m

Vår allt-i-allo-man vi anlitar (pak Juli) bor inte så långt ifrån oss. Det är ju bra, för samtidigt som jobben blir gjorda, får jag höra skvaller om grannskapet. Och det är minnsan inte lite skvaller heller, både från förr & nu.

Han jobbar för det mesta heltid, från 8 till 17  med 90 minuters lunch, måndag – lördag. Han är 61 år och har ett sladdbarn på 8 månader! Det händer att pak Juli kommer till jobbet (oss) och är trött, pga att barnet hållit familjen vaken hela natten.

______________

Kami pergi terus beberapa hari ini. Pertama: beli mebel dan perkakas listrik. Kedua: mengurus hal lain  seperti pesan jemuran, mencari tukang untuk pasang antena, membersihkan got, menebang bekas pohon nangka, merapikan kabel listrik, membuat saluran buangan air hujan dr atap rumah,menggantung lukisan dan cermin, menaikkan pagar rumah, dll.

 Tukang yg kami pakai (namanya pak Juli) untungnya termasuk tetangga, jadi sejak dia kerja kami (aku) juga mendapatkan gratisan gosip tentang orang-orang yg tinggal di perumahan sini. Gosipnya renyah manis lagi. Dia kerja dari jam 8 sampai jam 17, Senin – Sabtu. Minta liburnya hanya Minggu. Umur pak Juli 61 tahun dan sekarang sedang punya bayi umur 8 bulan (anak tidak terencana).

När vi bodde I Thailand var Hugo & Amanda väldigt förtjust i att äta steak. Det var ju ovanligt eftersom steak/kött ofta är svårtuggat & inte alls barnens favorit rätt. Efter ett år hemma i Sverige, älskade dom fortfarande kött, så vi köpte entrecote ganska ofta & varenda gång åt de som två hungriga vargar… ;)

Och nu i Indonesien: Varje gång vi äter på restaurang, så är deras första val, just det….steak (av olika slag: sirloin, tenderloin, T-bone m.m) Steak kostar olika hos olika restauranger, det beror på om köttet är lokal producerat eller importerat. Och vi har testat runt minnsan. Så nu vet vi vem som säljer den mest prisvärda steaken på ”ön”.

__________

Waktu kami tinggal di Thailand dulu Amanda dan Hugo senang sekali makan steak. Itu kan hal yg tidak biasa sebab anak kecil umumnya suka makanan yg gampang dikunyah. Waktu kembali ke Swedia, mereka tetap saja suka makan daging. Sampai kami harus beli daging lunak rutin dan tiap kali mereka makan seperti serigala kelaparan….

Nah ..sekarang ini, setiap kali makan di restaurant, pilihan utama mereka juga steak. Sampai-sampai kami hafal restaurant mana yang menjual steak enak dan murah.

Hugo & Amanda har börjat med extra engelsk undervisning. Så på onsdagar & torsdagar måste dom vara i skolan redan 7:15 istället för 8:30 (”extra klassen” börjar innan de vanliga lektionerna). På onsdagar blir det lång dag för Amanda då hon slutar 16:00. Hon slutar 16:00 onsdagar & fredagar, annars slutar alla som vanligt kl. 15:00.

Ang. extra klass, vi har träffat läraren. Hon heter Janet & är från England. Hon verkar vara en bra lärare. Lugn, pedagogisk & lyhörd. Hon är en världsvan lärare. Har varit till de flesta ställen på jorden….

----------------

Hugo dan Amanda ikut pelajaran bahasa Inggris extra. Jadi mulai sekarang setiap Rabu dan Kamis mereka harus masuk sekolah jam 7:15, sebab pelajaran extra ini dilakukan pagi sebelum pelajaran biasa dimulai jam 8:15. Untuk Amanda khusus hari Rabu jadi sangat panjang karena dia baru selesai sekolah jam 16:00. Tiap Jum`at dan Rabu dia pulang jam 16:00.

Idag åkte jag & Hans förbi en skolan kl.07:45, när vi var på väg mot Östra Lombok. Då fick vi se 8 skolbarn i åldern 7-8 år, kanske mindre, sitta i rad på taket till deras skola & väntade på att skolan skulle börja, kl. 8:00. De satt & tittade på trafiken utanför skolan. Snacka om skolsäkerhet!!

____________

Hari ini waktu kami akan ke Lombok timur, kami melewati sebuah sekolah dasar jam 7:45. Eh di atas atap sekolah duduk berjajar dengan manisnya sekitar 8 anak, umur 7-8 tahun, memandang lalu lintas di depan sekolah. Coba di luar negeri, mana mungkin murid sekolah dasar diperbolehkan naik atap begitu!