I måndags em. åkte jag, min mor och far med natt buss från Semarang till Bali. Bussen åkte kl. 14 och frame i Denpasar (huvudstaden av Bali) ca kl. 7 dagen efter. Fördelen med att åka buss, förutom att den är billig, är att vi ser massor. Olika städer, mindre skogar, ris- och andra odlingar, m.m Nackdelen är förstås att det tar tid.

Medan mina föräldrar forsatte med taxi till min brors hus, flög jag vidare till ön Lombok. Lombok är inte okänd för mig. Jag har jobbat här för över 20 år sedan. Nämligen strax efter skolan. Det var min senior på hotell & turist hög skolan som tipsade mig om jobbet. Utan intervju, utan test, bara att jobba. Så gick det förr. Man fick jobb för att någon råkade känna någon. Han äger en resebyrå nu i Australien, har jag hört. Det var genom kontakter också som jag fick min nästa jobb på Bali. Nu är det mer komplicerat. Man måste vissa upp bra betyg, hellst med spännande meriter, vara i rätt ålder, genomgå skriftlig tester och intervjuer. Listan är lång.

När jag var här då, var huvudstaden Mataram en lugn mysig stad med risfält, cashewnöter & kokosodlingar och bergen runt sig. För att ta in och ut genom staden åkte man hästvagnar (kalas cidomo). Men idag är Mataram en kommersiell stad med stora varuhus, höga byggnader, hotellen och allt som hör till en vanlig stor stad. Det kryllar med bilar och mopeder.

Fast som tur är, finns cidomo kvar. Numera måste hästägarna installera en ”blöja” bakom hästens bak, så inte djuren spiller överallt.

Då hyrde jag ett rum hos min chef på avdelningen, där jag jobbade. Han heter Sam och jag skrev brev till honom för ca. 2 månader sedan från Koh Lanta. Var helt säkert att de har flyttat eller adressen har ändrats.

Men jag fick svar 10 dagar senare. Jodå..dom kom ihåg mig och de bor kvar på samma adress. De sa att jag var den lugnaste hyresgäster de har haft. Smickrande va ?

De möt mig på flygplatsen, erbjöd mig att bo hos dem. Men jag ville inte vara till besvär, han och frun jobbar ju på dagarna. Han är ekonomi chef på ett universitet och hon är fortfarande trogen grundskollärarina. Deras två barn pluggar på universitet. Tänkt vad tiden går…..

De bor inne i stan och jag måste vara på ett annat ställe utanför. Så jag bodde på ett hotell vid Senggigi beach istället den här gången, och träffade dem på kvällarna. Vi åt middag på olika ställen. Och jag tog grillad fisk varenda gång. En koll-grillad fisk kombinerad med lokal krydda och grönsaker som bara en lomboknes kan mixa. Mums….

Stränderna längst Senggigi påminner mycket om Phuket, fast med mörkare sand, mindre trafik och mycket mindre hotell. På en sida har man en fin strand och på andra sidan ett berg eller risodlingar. Det är väldigt få turister nu tack vare den globala ekonomiska krisen. Några hotell verkar vara tomma, några även stängas. Stränderna är nästan öde.

Jag blev tillfrågat av Sam och familjen att åka till Gili Terawangan och öar runt omkring som är känd för snorkling och diving. De har vit sand strand på Gili öarna och mer turister. Men jag har ingen större lust att åka båt just nu.

Mer info om Lombok kan ni se nedan (hemsida är på indonesiska, men ni kan se bilderna alla fall..;)) :

http://www.lombok-giliislands.com/

Förutom att se mig omkring och få gamla minnen, kollade jag en skola här. Den heter Nusa Alam skola, som är den enda internationell skola här på ön. Jag träffade rektorn och hon är en engelsk dam som har bott på ön sedan 1984! Ja….hon är faktisk gammal, men super trevliga är hon!. Hon visade mig runt skola. De har 118 elever inskriven och hälften är mix- (som Amanda & Hugo) och hel utländska barn. De är van att ha elever som kunna varken Indonesiska eller Engelska. Eleverna kommer från världens alla hörn. Tyskland, Australien, Nya Zeeland, Holland, Syd Afrika, England, Korea, Mongoliet, Singapore, USA, Danmark, Argentina, Brasilien.

Mer info om skolan :

http://nusaalam.com/index.php?Welcome:About_Us:Lombok_Times_Article

Lombok är inte så exploaterad som Bali, men inte heller underutvecklas som öarna längre österut. Den är lagom och lockande.

Igår (fredags) lämnade jag Lombok igen och hälsade på min bror och familjen. Min brors söner (Keanu och Inggil) frågade varför jag åkte ensam flera gånger. De saknar sina kusiner. Keanu har lärt sig att simma så han ville visa det för Amanda och Hugo.

På kvällen tog jag barnen till ett stort varuhus. Och där träffade jag min skolkompis Sylvia! Hon är lik sig. Har exakt samma frisyr som skoltider, klär sig i blommig klänning, och hög klackad. Vi pratade om dit och dat. Fick veta från henne att en av vår gamla tjej gänget (Lilis) dog vid 39 års ålder i bröst cancer. Usch..jättetråkigt!

Och idag sitter jag i Kuala Lumpur (Malaysien) i väntan på mitt flyg till Krabi i morgon. Nu vill inte jag åka någonstans på ett tag. Det har varit roligt att åka hit och dit som jag gjorde nu, men man blir dygn vill och trött också. Ibland tog det ett tag innan jag kom på i vilken stad jag befann mig just för ögonblicket, och vilken språk jag måsta använda. För Java, Bali, och Lombok har olika lokal språk. Och jag vill använda lokal språk så gott det går innan jag pratar bahasa Indonesiska (nationellt språk).

I morgon och ett tag framöver blir det lugn och ro hemma med Hans och barnen. Jag längtar efter dem.